Soffliv

Ungefär samtidigt som Jakob kom bestämde vi oss för att köpa en ny, större soffa. Och det var nog tur det, för vi lever verkligen i den där soffan, hela familjen. Här på Jakobs tvåmånadersdag.

Nyårsbadet

Jakob, 1.5 månad.

Vardag i föräldraledigheten

Januari och vardag i föräldraledigheten. Det är helt klart en speciell tid när ett barn är alldeles nykläckt. Samtidigt som miraklet slår en med full kraft pågår livet på något vis ändå ganska som vanligt. Och så vill jag ju också ha det för jag gillar ju de där gamla hjulspåren - kanske särskilt nu när det är vårt andra barn som kommit. För Olles och allas skull behöver mycket vara som vanligt.

Så december gick åt till att anpassa sig och ta in att allt hade gått bra, att vår familj består av en fantastisk liten person till, till en hel del sjukdom och till att förbereda julen. Sedan jul och ledighet. Många fina stunder men också irriterade. Konstigt nog kan man tycka. Men i allt det fina blir man också bunden, och jag tror varken Fredrik eller jag anar hur mycket tid vi behöver vara alldeles själva. Utan order eller förväntningar från någon annan. Utan att behöva redogöra för vad man vill göra. Det jobbar vi på men det är inte så lätt att ordna just nu.

Nu i vardagens januari är alltså Jakob och jag hemma själva på dagarna. Och nu sitter jag och äter fil medan Jakob börjar röra på sig så smått i vagnen efter en lång promenad. Det är bra. Just nu får jag det där ensamma också. Jag lägger upp dagarna som jag vill - och inser att jag inte vill så våldsamt mycket. Promenera och få dagsljus, ge utrymme för långa tankar utan att bli avbruten, träffa någon då och då, känna friheten och fundera på vad den gör med en. Ta lite sats inför att hämta Olle - där mötas av en stor kram och sedan klassisk overallsbrottning för att sedan svettig pulsa hem med dubbelvagn i snöslasket. Så där håller det på. Lyxigt inser man ibland. Lite tjatigt andra stunder. Behövligt med en period i livet när allt är långsammare.